Mimmis tal vid invigningen av statyn 2005-09-15.

Mitt namn är Mimmi. Jag var det allra första barnet som föddes här på Westmans BB. Det var för nästan hundra år sedan, den 17 juni 1908. Min mamma hette Maria Malm och hon var den allra första kvinnan som skrevs in på Westmanska BB. Och det skedde natten före invigningen. Mamma tyckte det var obehagligt när alla fina herrar gick runt och tittade på huset, och tittade på henne. Och alla visste att det var den ogifta tjänarinnan som råkat i olycka, ja det kallades ju så om en ogift flicka blev med barn. Och alla visste att hon var fattig och därför slapp betala något som helst.
Domprosten var det som invigde. Han talade så högtidligt. Vid invigningen var hela stadsfullmäktige med sin ordförande som tittade på mamma med sin stränga blick. Ännu värre var det senare på invigningsdagen. Då fick alla som ville se sig omkring och vandra runt i salarna. Mamma fick höra många kommentarer den eftermiddagen.

Bland alla besökarna den första dagen fanns dock en man som skilde sig från de andra. Han var klädd som alla andra, lång och stilig. Men han hade så snälla ögon. Han sa inte något särskilt, men han tittade vänligt på mamma. Han kallades för kapten och alla neg och bockade för honom. Det var han som skänkt alla pengarna som BB kostade. Han hade skänkt så mycket pengar att det blev över när bygget var klart. Och för de överblivna pengarna köptes kläder till spädbarn, så under många år fick alla de barn som föddes å Westmanska BB en hel omgång kläder med sig när de lämnade BB. När jag föddes hade mamma varit på BB två veckor. Hon behövde det för annars hade bara fått slitit dagarna i ända hos det herrskap hon tjänade. Och efter det att jag föddes fick mamma och jag vara kvar tio dagar till. Jag döptes också här på BB. Mamma sa när hon var gammal att dagarna på BB var några av de bästa i hennes liv. Hon fick äta god mat, som en kokerska lagat. Och föreståndaren och sjuksköterskan var visserligen lite petiga med ordningen och reglerna, men ändå tyckte mamma att de var snälla.

Mamma fick slita hårt för att klara både mig och sitt arbete. Hon blev helt utsliten. När jag var några år gammal kom mamma att tas in på ett vårdhem. Där fick ogifta mödrar lite vila. Mamma berättade att även till det hemmet hade kaptenen skänkt mycket pengar. Mamma talade så varmt om kapten, fastän hon inte kände honom så var hon tacksam över hans vänlighet. Det märkliga var att kapten själv var ogift i alla år och ändå gavs så mycket pengar för att barnaföderskor och nyfödda barn skulle ha det bra. Mamma berättade många gånger som förklaring en historia om hur kapten en gång när han gick i Vallaskogen, som han ägde, fått syn på en flicka som låg i gräset. Det visade sig att flickan just fött ett litet barn. Kapten räddade såväl flickan som dottern. Från den stunden funderade kapten mycket på hur svårt unga ogifta flickor som blev med barn hade det. Han inte bara funderade utan såg till att ordna det för dem. Att själv helt bekosta Linköpings första BB och särskilt bestämma att fattiga skulle ha särskild vård betydde så mycket. Min mamma var alltid så tacksam mot Kapten, men hon träffade honom aldrig mer än den där första dagen hon var här och fick aldrig tacka honom.
Nu ska jag inte prata mer. Ni har ju invigning & mat som står på tur. Jag är stolt över att få stå här oss er och påminna om allt fantastiska som hänt här. Kom gärna och prata med mig ibland. Hej då!