Historik

Förmodligen fanns det bosättningar på Långgarn redan under 1000-talet, eftersom man vid utgrävningar på Muskö har hittat silverpengar från den perioden. Då var inte heller Långgarn en sammanhängande ö, utan bestod av tre till fem öar åtskilda av grunda sund. Den mark som nu är ängar var då sjöbotten.

I en mantalslängd från 1630 finns en gård noterad för Långgarn som då lydde under Ludvigsberg på Muskö.

De nuvarande äldsta byggnaderna ligger vid ängarna strax väster om Hjältviken och har byggnadsdelar från slutet av 1700-talet.

På bilden syns ett utsnitt ur en karta från 1873, utgiven i kopparstick och handkolorering. På kartan syns tre gårdar, och i en notering framgår att två av familjerna ägnade sig huvudsakligen åt jordbruk och en familj huvudsakligen åt fiske. Notera också att den intilliggande ön i nordväst som benämns Söderbyholmen nu har namnet Storholmen samt att namnet Skallbaken här avser den ö som nu kallas Fjärdingsman.

Under 1900-talet byggdes efterhand flera sommarstugor främst på den norra delen av ön. Södra delen styckades upp till tomter från slutet av 1950-talet. Långgarn hade då också reguljär båtförbindelse med två bryggor på linjen mellan Söderby och Muskö; Norra och Södra Långgarn (Östra Udden och Käringhamn). Båtlinjen lades ner i samband med att Muskötunneln blev klar. Långgarn elektrifierades 1968-69. De sista militära byggnaderna revs i början av 2000-talet och de utspränga forten på berget i väster fylldes igen.

Jordbruk och fiske bedrevs under hela 1900-talet av bofasta på ön. Öns siste jordbrukare Ragnar Erngren och hans syster Terés avled bägge 1998.  Beteshagarna arrenderas nu ut till olika djurhållare för sommarbete.